Att ta ansvar för något, är att svara an.
(To have responsability, is to have the ability to respond.)

Jag möter ofta människor som sliter i livet, som har det tufft. De Vet vad de borde göra/äta/tänka för att få det bättre, men klarar inte att ändra på något. Går i samma upptrampade stigar som inte leder till någon förbättring av varken hälsa eller livskvalitet. Jag har slås ofta av hur många i vårt upplysta samhälle, där det inte råder någon brist på kunskap (oftast), fortfarande sliter med att få basalbehoven (riktig mat, sömn, fysisk aktivitet, trygghet) tillfredställda. Jag har undrat varför…

Maslow (1967) beskrev undvikandet av kunskap som undvikandet av ansvar. Han hävdade att kunskap fordrar handling. Så varför är det så svårt handla och ta ansvar för våra liv, vår framgång och inte minst vår egen hälsa? Trots att de flesta av oss faktiskt vet vad vi behöver ändra på för att ha det bättre…

Många av oss har växt upp i ett samhälle där ansvaret för individens hälsa och framgång har lagts på någon annan. När vi var små var det våra föräldrar och senare skolan. I vuxenlivet förväntar vi oss att partners, arbetsgivare och läkare skall ta ansvar och hand om oss. -Du gör mig inte lycklig… -Jag fick ingen befordran… -Läkaren skrev ut medicin, men de hjälpte inte… Offerrollens trygga hamn med minimala vinster hjälper oss inte till ett gott vuxenliv.

För vissa kan det vara svårt att släppa detta, i grunden infantila, beroende av andra och börja handla och ta ansvar själv. Man har helt enkelt inte lärt sig hur man gör. Många springer dessutom omkring och räddar andra, men inte sig själv. Det intressanta i detta är att det är ofta dessa räddare, som är i störst behov av räddning själva.

“Put on your own (oxygen-) mask, before you help others”

Så när och hur kan vi lära oss att ta hand om och ta ansvar för oss själva? För faktum är, att vi alla faktiskt är skyldiga oss själva, och våra närmaste, att ta hand om oss. Om inte jag tar hand om mig, komer jag till slut heller inte kunna ta hand om andra.

Att förvänta sig att andra skall göra det åt en, är att vänta förgäves. De andra är tillräckligt upptagna av sig själva.

Vi måste någonstans inse, att som vuxen, är Jag den enda som bär ansvar för Mig.