Så fort jag gör en sökning, eller
läser något på nätet om Body och Mind, kropp och sinne… så blir det alltid ”flummigt”. Det är energifält och upplyftande spirits och solar och månar och peak experiences och och och… Varför kan det inte istället vara mänskligt?

Kroppen är: kött, blod, tårar, enzymer, muskler, skelett, nerver, elektricitet… m.m. – väldigt verkligt, väldigt mycket att “ta på”. Fysiskt helt enkelt.

Sinnet är: tankar, ord, bilder, upplevelser av kroppen, upplevelser av sinnenas signaler, reflektioner, intellekt och närvaro m.m. – väldig verkligt, väldigt lite att “ta på”. Men ändå så verkligt.

Några (mig själv inkluderad) säger också att vi utöver detta har en Själ. Eller ett Själv. Det som gör att allt det fysiopsykologiska kan fungera. Det som lämnar kroppen (förutom funktionerna) när vi dör. Det är väl här det börjar bli ”flummigt”? För hur kan man någonsin förklara vad Själen/Självet är??? Även om det är väldigt verkligt och närvarande för många så är det även ganska ogenomtänkt och mystiskt för andra. För mig har det varit väldigt förvirrande. Kanske för att vi i västen inte har någon mall, någon tradition av ordval att gå efter när vi talar om själen. Men jag har börjat finna grepp om vad själen/självet är – för mig.

Själen är: observatören till allt, en upplevelse av mig som iakttar allt innehåll i kropp och sinne, en medvetenhet om att jag existerar. Själen är ständigt närvarande, även om den kan dra sig undan och låta andra roller i min personlighet styra, så är den alltid där.

Eftersom Själen alltid är, mer eller mindre, närvarande. Så är den också vardaglig. Det är en väldigt vanlig och verklig del av livet, som kanske inte behöver beskrivas närmare med en massa ord, som inte behöver någon “cred” i stora sammanhang.

Själen behöver inte bli lyft till några stjärnor och planeter.
Själen behöver inget altare.
Själen – bara är.

*for mine norske lesere kan jeg prøve å oversette ”flummigt” med: utydelig, abstrakt, uvitenskapelig, svevende, unøyaktig…