Jag tror det. Jag tror att det första steget till att komma dit är att ta hand om våra egna sår, sorg och vrede. Många av oss har blivit uppfostrade med lögnen om för att få kärlek och förlåtelse så kräver det att vi förtränger vår vrede och vår sorg. Men de känslornas uttryck är vitala för vår psykiska och fysiska välbefinnande, vi behöver lära oss att sätta gränser och beskydda oss själva.

När vi är omedvetna om vår egen sorg och vrede så kommer den till uttryck i reaktiva handlingsmönster som ofta är oproportionerligt (ute av proporsjoner) starka jämfört med det som triggade dem, och det är sällan konstruktivt. Vår organism försöker försvara oss mot ett hot som inte har med här-och-nu-triggeren att göra.

Jag har aldrig mött någon människa som är ett monster – bara människor som är sårade, plågade och sliter på något sätt av svåra förhållanden i sitt liv. Men resultatet, dvs uttrycket eller beteendet, av dessa svåra förhållanden kan upplevas oerhört störande och till och med hotande.

När vi tar hand om våra egna sår först, är vi bättre rustade att känna igen dem hos andra, då kan vi se att deras beteende troligen kommer från en sårad plats och inte handlar om mig. Det ger mer förståelse och helande för alla.